Eptanisa

Eptanisa (”Sjuöarna”) var kända redan under antiken. Naturen hade gett dem all den skönhet de kunde bära. Öarnas mark är bördig, klimatet är milt och bergen är bevuxna med träd. Här kontrasteras de höga, vita klipporna som reser sig över havet med de stillsamma stränderna som är täckta av vit sand.

Dessa stränder fungerar alltid som skyddshamnar för båtarna, därför befolkades öarna ganska tidigt. De arkeologiska fynden visar att de första människorna kom till öarna under stenåldern. Glansperioden upplevde öarna under den mykenska tiden. Det var då alla greker tillsammans seglade mot Troja för att kriga. Bland dem var Odysseus, den homeriska hjälten, som hade sitt kungarike på den kända ön Ithaka.

Homeros har skrivit om två öar till, Lefkas och det rika och vackra Faiakernas land, Korfu. Korintierna grundade sin koloni på Korfu under 8:e årh. f. Kr. Öarna hade strategisk betydelse för Korint, då öarna låg i den korintinska handelsflottans farvatten mot Sicilien och mot väst i allmänhet. Korfu blev dock mäktig och allierade sig med Aten. Alliansen blev anledningen till det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta år 431 f. Kr. År 146 f. Kr. togs öarna i besittning av romarna och sedan av bysantinerna. Venetianerna kom till Eptanisa år 1386 e. Kr. och stannade där i över 400 år. Öarna förblev dock grekiska.

Litteraturen utvecklades och där föddes stora författare och diktare som den nationella diktaren Dionysios Solomos. Målarkonst och musik blomstrade. Den venetianska ockupationen tog slut år 1797 med Napoleons övertagande. Fransmännen tog då öarna i besittning.

År 1799 övertog den rysk-turkiska flottan öarna från fransmännen och år 1800 slöts ett avtal för att bilda den ”Eptanisiska staten”. För första gången blev öarna självständiga. Namnet Eptanisa (”Sjuöarna”) fick öarna p.g.a. deras antal. Den Eptanisiska staten hade ett sjuårigt liv. Efter en kort period av franskt styre slöts år 1815 åter ett avtal i vilket man erkände existensen av en självständig ”Joniska öarnas stat”, dock under engelsmännens ”beskydd”. Detta beskydd visade sig åter vara engelskt herravälde och längtan efter självständighet blev åter en önskedröm. Eptanisas befolkning gav inte upp. När tiden för befrielsekriget mot turkarna kom, hjälpte de till med alla sina resurser trots engelsmännens reaktion. Det var på Eptanisa, år 1821, som revolutionens ledare avlade sin trohetssed i saken. Den första guvernören för den fria Grekland blev år 1828 Ioannis Kapodistrias från Korfu men Eptanisa var fortfarande under engelskt styre.

Slutligen införlivades öarna med Grekland år 1864. En jordbävning ödelade år 1953 tre av de sju öarna: Zakhyntos, Kefalonia och Ithaka. Gamla traditionella hus, adelsfamiljernas hus och de gamla kyrkorna förstördes. Solomos hade skrivit att ”gapet som jordbävningen åstadkom, fylldes direkt med blommor”. Diktaren skrev inte detta om den jordbävningen (han levde inte då), men hans ord lät som en profetia då öarna återhämtade sig ganska fort.