Kretas historia

Kreta befolkades för första gången under den yngre stenåldern. Yngre stenålderns början ligger någonstans mellan 6 000 och 5 000 f. Kr. Den slutar 2 600 f. Kr.

Minoiska perioden. Denna period sammanfaller med bronsålderns början. Det var folk från mindre Asien som bar upp den minoiska kulturen som varade på Kreta i över 1 200 år. Dessa människor kom till ön 2 600 f. kr. Tillsammans med dem kommer till ön folkstammar från Egypten och Libyen, som inte var egypter eller semiter. Det är möjligt att alla nykomlingar var indoeuropéer. Vi vet inte mycket om dem, eller om deras språk eller om den minoiska Kretas historia.

Det historiska gapet täcktes någorlunda av alla arkeologiska fynd man grävde upp på ön. Tack vare dessa fynd fick vi veta en hel del om den minoiska kulturen, om konsten, om samhällets utveckling och om den ekonomiska organisationen. Med hjälp av fynden har arkeologen Evans delat den minoiska perioden i följande del perioder: Förminoisk period (2 600-2 100 f. Kr.), Mellanminoisk period (2 100-1 600 f. Kr.) och Postminoisk period (1 600-1 100 f. Kr.).

Senare kom professor N. Platon med en ny uppdelning och gav nya namn till perioderna: Förpaläperiod (2 600-2 000 f. Kr.), Äldrepaläperiod (2 000-1 700 f. Kr.), Nypaläperiod (1 700-1 400 f. Kr.) och Postpaläperiod (1 400-1 100 f. Kr.)

Den senaste uppdelningen baseras på de följande datum:

2600 f. Kr. Nya folkstammar kommer till ön som har kunskaper om bronsbearbetningen.

2000 f. Kr. Man bygger de första palatsen på ön.

1700 f. Kr. Palatsen förstörs av en jordbävning och nya palats byggs, de nya är lyxigare än de första.

1400 f. Kr. De nya palatsen förstörs igen av en stor jordbävning som antagligen har att göra med vulkanutbrottet på Santorini. Efter detta börjar Kreta förlora sin framskjutna ställning och den minoiska kulturen leder mot sitt slut.

1100 f. Kr. Dorerna blir herrar på ön.

Från dorerna till romarna.
Från början av 1 100 f. Kr. började det synas viktiga ändringar i keramikkonsten, formerna ändrades och järn började användas. Senare under den s.k. geometriska tiden (900-725 f. Kr.) utvecklas konsten på nytt, speciellt keramiken.

Den arkaiska tiden (650-500 f. Kr.) kännetecknas av den daidaliska stilen i skulpturen.
Romerska epoken. Romarna med Meteilus i spetsen blir, efter hårda strider, herrar på Kreta år 68 f.Kr. Kreta blir en romersk provins. I provinsen ingår Kyrenia med huvudorten Gortyna. Kristendomen kommer till Kreta med aposteln Paulus ankomst (63-66 e. Kr.).

Första bysantinska perioden. Denna period börjar egentligen när Theodosios den store blir bysantinsk kejsare (395 e. Kr.). Det går några fredliga år fram till de första arabiska anfallen omkring 650.

Arabisk ockupation. Araberna drar nytta av de inre oroligheterna i Bysans och blir herrar på Kreta år 824. Araberna gör Herakleion (Iraklion) till huvudstad, befästar den och öppnar runt staden en stor vallgrav. Därför heter staden även i dag Chandakas. Kretensarna led mycket under arabiskt styre. De kristna massakrerades eller konverterade till Islam och kvinnor och ungar såldes som slavar i Orienten.

Andra bysantinska perioden. Det arabiska övertagandet av Kreta blev ett törne i ögat för bysantinerna som oupphörligen försökte överta ön men misslyckades. Misslyckanden tog slut år 961 när den Bysantinska fältherren Nikiforos Fokas befriade Kreta efter hårda strider.

Venetiansk ockupation. Venetianerna blir därefter herrar på ön år 1212 efter att de besegrade genueserna. Venetianernas ockupation varar i 400 år, och det kretenska folket lider än en gång under de nya härskarna och reser sig flera gånger mot dem. Alla dessa uppror och drabbningar stoppade inte renässansen som utbredde sig på ön.

Turkisk ockupation. Den värsta perioden för Kreta. Turkarna erövrar först Chania år 1645 och tågar mot öster, de förstör allt som ligger på deras väg. Det största hindret för dem blev borgen Chandax. De erövrade den efter 23  års belägring.

Efter detta blev turkarna ensamma härskare på ön och kretensarnas vardag blir en livslevande mardröm. Kyrkorna blir moskéer, folkets ägodelar konfiskeras, kvinnorna våldtas på löpande band och barnen samlas för att skickas till Turkiet och bli “jenitsari” (från turk. yeni - ceri “ung soldat”), efter hjärntvättning och konvertering till Islam. Kretensarna reagerar bestämt. Uppror och revolter avlöser varandra. De viktigaste av revolter sker: år 1770 (Daskalogiannis revolt), år 1821, år 1866 (Arkadis Förintelse) och år 1897.

Självständigheten och införlivandet med Grekland. Förintelsen i Arkadi och kretensarnas hjältemod vinner sympatier i hela världen. Fyra av dåtidens europeiska stormakter (England, Frankrike, Ryssland och Italien) ingriper. Turkarna tvingas att lämna ön och prins Georgios av Grekland utnämns till Kretas guvernör. Han kommer till ön i slutet av år 1898 för att styra den “Kretenska Staten” som den självständiga ön kallades numera. Men införlivandet med Grekland behövs det en revolution till, den som Venizelos gör år 1905 i Therisos. Anslutningen blev definitivt genomförd efter 8 år, 1913, när Venizelos var redan Greklands premiärminister.

Slaget på Kreta (år 1941) - Den tyska ockupationen. I Kretas historiebok kommer att tilläggas en sida. Denna sida ska handla om heroiska strider som kretensarna utkämpade tillsammans med de allierade mot de lufttransporterade tyska trupperna i maj år 1941. Denna sida ska även handla om kretensarnas motståndsrörelse under ockupationen. Kretensarna möttes med repressalier från tyskarnas sida. Många byar skövlades och många av männen avrättades. Men den kretensiska själen förblev obändig efter alla dessa år av kamp och offer.

Tags: Kreta