Folegandros

För några år sedan var Folegandros en okänd ö, men på senaste tid har ön fått många vänner. De kommer till ön, som ligger mellan Sikinos och Milos, och de ar medvetna om de svårigheter som de troligen kommer att möta. Nar man har kommit till Karavostasis, den lilla hamnen, går man utan dröjsmål upp till Chora.Det är ju dit man vill komma, där finns det mycket av intresse, som t.ex. den bästa kykladiska byggnadsstilen, som tillsammans med det jungfrueliga landskapet utgör en fröjd för ögat. Man ser först de färggranna gränderna med gatstenarna som är vitkalkade, de kritvita husen med sina valvgångar, yttertrappor och träbalkonger och sedan ser man den branta klippan, 200 meter hög, en stenjätte som härskar över havet.

 

Chora tar slut där, vid brantens kant och ser ut som en jättebalkong över Egeiska havet. Bara på Santorini kan man möta något liknande. I närheten av Chora ligger en mycket vacker Panagiakyrka med en något ovanlig arkitektur och på kullens topp står Panagiaklostret. Dit upp kommer man om man följer den färggranna, stenbelagda och jämt vitkalkade gränden som ser ut som en jättelång, vit orm och leder till bergsluttningen i närheten av den branta klippan.

Ön upptar en yta på 32 kvadratkilometer, har en kuststräcka på 40 km och har 600 invånare. Förbindelsen med Piraeus (105 sjömil) sker genom färjor och under sommaren även med katamaraner.

Kykladerna

Den färggrannaste ö-gruppen är Kykladerna, mitt i Egeiska Havet. De ser ut som en förläggning av Attika och Eubea mot sydöst. Kykladerna består av ungefär 2 200 öar, småöar och klippholmar. Bara 33 stycken av dessa öar är befolkade. Öarna formar en hypotetisk cirkel kring ön Delos.

Det är ön, som enligt myten, dök upp ur havet för att bli Apollons hemö och det är faktiskt så. Ett bättre hem för solguden kunde inte ha existerat någon annanstans än bland Kykladerna, eftersom de bildligt talat badar i solljus.

Öarna befolkades under yngre stenåldern, och började utvecklas 3:e årtusendet f. Kr. Det är då den berömda kykladiska kulturen började lämna sina spår till de efterkommande generationerna. Den kykladiska kulturen är äldre än den minoiska. Efter en tid utvecklades dessa parallellt. Vad som är typiskt för den kykladiska kulturen är de små lerfigurerna som kallas “eidolia”.

Minoerna, dvs. folket med den kretenska kulturen invaderade Kykladerna under det 2:a årtusendet f. Kr. De bildade kolonier på Milos och Santorini och snart kom folket från Mykene (1 450 f. Kr.) och dorerna (1 100 f. Kr.). Jonerna kom till Kykladerna under det 10:e årh. f. Kr. och på ön Delos grundade de sitt religiösa center omkring 7:e årh. f. Kr. Sedan kom perserna och blev herrar över Kykladerna (490 f. Kr.) och senare kom makedonierna och ockuperade öarna följda av folket från Rhodos och slutligen av romarna.

Den bysantinska perioden på öarna började 395 e. Kr. och varade i 800 år. Under denna period byggdes alla de gamla bysantinska kyrkorna. Bysantinernas kontroll över Kykladerna var mycket svag och det förde med sig att goterna, slaverna och normaderna kom att turas om att ta makten under den tiden. Sedan blev ön ett tillhåll för piraterna.

År 1204 började en viktig period för Kykladerna. Venetianerna kommer till öarna, tog makten och stannade sedan där i mer än 300 år, vilket satte sina spår på öarna. Kastell och fästningar som ännu finns där är venetianernas verk. År 1537, under Barbarossas ledning, tog turkarna öarna i besittning. Därefter tog de flesta öarna del i frihetskampen och införlivades med Grekland år 1832.

Kykladerna kallas numera för “de vita öarna”. Obyarna är byggda enligt den kykladitiska byggnadsstilen med bländvita fasader mot det azurblåa havet. Kontrasten blir en fröjd för ögat. Det är ett torrt klimat på öarna men det blir friskt under sommaren. Kykladerna badar i solljus med sina fina sandstränder. Hela härligheten garanterar oförglömliga semestrar. Trafiken till och från samt mellan Kykladerna sker med färjor från Piraeus, Rafina, och Lavrio. Man kan också ta flyget till Mykonos, Paros, Milos, Santorini, Naxos och Syros från Aten.